Just idag är jag stark -

the time of my life

2013-01-22 ღ 20:44:17

Jag mår riktigt, riktigt bra. Mitt liv de senaste åren har gått upp och ner, mest upp och senaste tiden känner jag mig väldigt tillfreds och lycklig. Jag brukar fundera ibland på hur mycket man orkar egentligen innan man kan påstå sig bryta ihop eller bli deprimerad, gå in i väggen osv. Såklart är vi alla olika individer och alla har inte samma gränser men jag är så fundersam över vilka som kommer fram till vad och hur dom gör det?

Jag skulle vilja säga att min gräns är oändlig.. jag kommer aldrig till något slut. Jag bryter aldrig ihop, jag kämpar alltid vidare och tar alltid nya tag. Mina vänner kallar mig stark men jag är inte stark. Jag är väldigt känslosam, jag måste alltid prata om hur jag mår, jag gråter en ggn i veckan för att "få ut det", jag känner alltid för andra och önskar att jag kunde förändra världen. Hela jag är en enda stor hormon.. jag har alltid varit så.

Jag pratade med J om det här för något år sedan..( när jag var inne i en kris..) och sa hela tiden att jag orkar inte mer ändå så gjorde jag det.. hur mycket som helst. Är jag på något sätt då stark? Eller lyckas jag aldrig må så dåligt? Avgörs det på hur stark du är eller hur dåligt saker är?

Jag har för mycket fritid som ni kanske förstår.. haha men det jag skulle komma fram till är att för första gången på många år känns allt komplett. Handen på hjärtat, jag är lycklig! Är du?

Jag har hängt hos Cecilia på salong Zezil hela eftermiddagen, riktigt skönt med egetid och Cecilia är fantastisk.

Mötte upp J för fika på stan.. satt och pratade om livet i några timmar.

Jag längtar till helgen, vi ska iväg och titta bil och tar nog en shoppingrunda på stan.

Puss

Allmänt Permalink

2 Kommentarer

· Sara

Fint att höra! :)
Själv har jag nog lite kvar att pricka av för att känna mig helt lycklig!

Beroende på vad lycka är då förstås...? :)

Svar: Precis...vad är lycka? ;)

Louise Parman

2013-01-22 @ 21:32:20
http://riflessioni.blogg.se

· Lina

Jag känner igen mig i det du säger.
Vissa människor går in i "väggen" lätt och blir deppiga och gräver ner sig.
Jag har heller aldrig förstått mig på detta.
Okej att man kan vara missnöjd över saker MEN gräva ner sig så djupt är något jag tycker är konstigt.
Jag är själv av den hårda typen, kan gå igenom de mesta, gråter nästan aldrig, däremot kan jag bli väldigt sur.
Sedan tror jag att de som har haft det tufft och kanske en strulig uppväxt klarar mer än de som har haft det tryggt?

Handen på hjärtat, jag är inte lycklig.
Kan få lyckorus ibland mest över det jag har lyckats bygga upp. Men nu är det för mörkt för att vara lycklig (jävla vinter)

2013-01-24 @ 12:16:12

Trackback